Mojkan

Andra dagen började också med en smarrig frulle på bageriet. Klockan 10 hade vi bestämt träff med en resebyrå för att göra hästridning under hela förmiddagen. Vi skulle upp på bergen, se vattenfall och galoppera på bergsplattåerna. Mannen i resebyrån släppte av oss vid stallet där vi blev mötta av en mer eller mindre tandlös gubbe med läderhänder. Han skulle vara våran guide. Vi skulle först rida en bit längs vägen och sedan in mot ett vattenfall. Peppe och jag fick varsin häst och gjorde oss i ordning för avfärd. Jag märkte direkt (eftersom jag en gång i tiden har ridit i typ 4 år) att min häst inte på nåt sett var normal, Peters häst var också hur muppig som helst. Hela vägen mot vattenfallet bråkade de och det gick inte på något sätt att styra dem. De hade kapptävling om vem som skulle vara först. Jag satt mer eller mindre hela vägen till vattenfallet med knäet i röven på Peters häst. Jag har ju skrivit om att trafiken här är helt tokig, det gällde även i Baños, jag var livrädd eftersom bilar och bussar passerade oss med väldig fart och hästarna hade en egen vilja.

Vi tog oss i alla fall till vattenfallet som var vackert och låg helt underbart till. Efteråt sa guiden att vi skulle rida tillbaka och sedan ta en annan väg upp till bergen. När vi kom fram till stallet så valde vi istället att avsluta ridturen, det gick helt enkelt inte att rida de där hästarna! Sedan hade jag dåligt samvete eftersom de inte så friska ut rent fysiskt sätt, de var magra och kanske inte fick tillräckligt med omvårdnad.
  
Mina herrchinos!                                Tokhästarna!