Mojkan

På torsdagen blev det avgång med raftingkillarna vid 9 sedan åkte vi typ en timma till en flod jag inte kommer ihåg namnet på. Där blev det först genomgång av regler och rutiner sedan bar det iväg på floden. Vanligtvis om man är nybörjare brukar man rafta i en klass 3 eller 3+ flod, vi fick en 4:a på våran vilket innebar att det var rätt tuff forsränning. Både Cissi och Douglas trillade i och det var hur kul som helst. Efter vi var klara med forsränningen åkte vi iväg till en känd lagun som låg ca 3 mil från Ibarra och tittade på den och åkte en snabb tur på lagunen. Sedan bar det vidare till Otavalo, där vi hittade ett jättebra hostal samt att Magnus fick äta cuye (marsvin). Det blev en tidig kväll.

På onsdagen vaknade vi glada och utvilade, i alla fall de flesta. Magnus och Douglas delade rum och Cissi, Björn och jag hade ett annat. Vi blev snabbt uppdaterade att det inte stod rätt till i Magnus mage, han hade vaknat första gången vid 4 på natten för att ta sig till toaletten, tyvärr så räcker inte tiden till alla gånger och man kan säga så här Magnus är ett par kalsonger fattigare nu. Vi fixade dunderpiller till honom och gick till tågstationen för att hoppa på resan vi reserverat dagen innan.

När vi kom till tågstationen, så fick vi inga glada besked. För det första så ville mannen vi träffat dagen innan inte känna till oss och det var alla möjliga fel på tåget som gjorde att vi inte skulle få åka. Till slut så kom det fram att tågföretaget hade bokat upp tåget till ett antal rika resenärer som betalat 150 dollar för att få åka jämför med det verkliga priset 7,60 dollar. Men de sa att om vi tog oss till Salinas så kunde vi få åka tillbaka med tåget, så vi bestämde oss för detta alternativ. De lovade att precis klockan 1 skulle tåget gå bara med vi som passagerare.

Nu hade vi ett par timmar att slå ihjäl så åkte vi till en liten lagun utanför Ibarra. Där hyrde vi trampbåtar och trampade runt, alla utom Magnus som mer hade som mål att hitta toaletter. Medans vi väntade på tåget så lyckades han enligt egen utsago sprutlackera en hel toalett. Jag måste ändå ge Magnus en eloge som faktiskt följde med hela dagen trots risig kista!

Sedan bar det av med taxi till Salinas som låg 2-3 mil utanför Ibarra för att vara där klockan 1 när tåget skulle gå. Det visade sig att tågchaufförerna tagit lunch så vi fick snällt vänta i 50 minuter innan tåget skulle gå. När vi satt och väntade kom det en massa barn som lekte med oss eller mest med Björn, hans kamera var väldigt intressant.

Till slut gick tåget och jag kan säga såhär att rälsen inte var den bästa jag har sett, så efter en kvart så spårade tåget ur. Det verkade vara en ganska normal grej för tågpersonalen hade mig sig grejor så att det kunde spåra på tåget igen. Färden gick genom ett ganska bergigt landskap, igenom tunnlar och över broar med långt ner till marken. Det blev en väldigt trevlig tågresa.

När vi kom tillbaka till Ibarra så bokade vi upp forsränning för dagen efter och sedan blev det en trevlig middag och sängen.

  
Dogulas luktar!      Rälsen!                               En av tåg personalens stjärt


 

Utsikt                               Hostalet                               Ravin

 Cissi vid loket!

Efter en frukost utanför hostalet så gick vi ner till busstationen och hoppade på en buss till Ibarra, resan tog ca 3 timmar. Vi blev avsläppta mitt på någon slags motorväg och vi började gå. Med tunga ryggsäckar på ryggen går man inte så långt så vi hoppade in i 2 taxis och sökte oss mot turistinformationen i Ibarra. Väl framme tog en kvinna i 50 års ålder emot oss och förklarade vad man kunde göra runt Ibarra. Det visade sig att det inte fanns så mycket att se. Det som var av intresse var en tågresa mellan Ibarra och El primer paso, samt laguner och vulkaner.

Vi bestämde oss för att först äta lunch och sedan undersöka hur man kunde ta det där tåget.

Efter lunchen så delade vi på oss och jag och Björn gick till tågstationen för att försöka ordna med en liten tågresa följande dag.  Vi hittade rätt snabbt tågstationen där en vänlig kvinna och man tog emot oss och det visade sig att man inte kunde åka hela resan pga. spårreparation, men det gick att ta sig till Salinas fram och tillbaka, en resa på 4 timmar tur och retur. Så vi bokade den resan.

På vägen tillbaka till pojkarna hittade vi en indianska som sålde supergoda jordgubbar så vi köpte ett gäng. Efter det hittade vi ett helt OK hostal i kolonialstil, det enda som var lite jobbigt var att det inte fanns toa på rummen utan dessa låg på andra sidan rummen.

På eftermiddagen åkte vi iväg till en by en mil från Ibarra som hette San Antonio de Ibarra, det skulle vara känt för sina träskulpturer.  Det fanns verkligen fina träskulpturer men själva byn var rätt död förutom ett torg. Vi hittade en man vid namn som satt och skulpturerade en Madonna med barnet och pratade med honom. Douglas köpte en jättefin träsköldpadda av honom. Eftersom den inte var inoljad så var vi tvungen att vänta en stund i San Antonio, vi hittade ett litet ölhak där vi satt och sög på en öl. När vi skulle hem visade sig att det var lite svårt att hitta transportmedel tillbaka till Ibarra, men vi hittade istället en gammal tant som var uteliggare, så vi gav henne pengar och jag köpte mat till henne. Jag har nog aldrig sett någon gladare person efter hon fått lite pengar och mat.

Vi hittade till slut en buss och åkte tillbaka till Ibarra där det blev en god middag och sedan sängen.

 Björn och jag på hostalet

På söndagen tog våra gäster bussen upp till Quito (10 timmar) medan jag och Peppe stannade kvar. Jag sov ut och tog flyget upp på måndagen (0,5 timmar) och mötte upp dem vid deras hotell, om man nu kan kalla det Hotell, det var mer som ett hostal. Cissi var inte där när jag kom, hon höll på att tjafsa med konsulatet m.fl. om sitt pass.

Vi gick till turistbyrån i Quito och sa att vi ville åka iväg mellan 2-3 dagar och sedan komma tillbaka till Quito på fredagen. De tyckte att vi skulle åka till Ibarra och Otavalo, så fick det bli.

Jag och Dogge delade säng på hostalet, det var lite tråkigt då Dogge låg som en rak banan och inte gav ifrån sig nån värme i det annars ganska kalla rummet.

På lördagen sov vi ut till 2 snåret, sedan blev det grillning på terrassen och sedan var det dags att visa Magnus och Douglas Guayaquils uteliv, så återigen åkte vi iväg till Zona Rosa, där vi träffade upp Jorge. Douglas och Björn var rätt trött så det blev en tidig kväll för dem, men det blev en rätt tidig kväll för oss också. Jorge lärde Cissi att dansa salsa på ett "Salsoteca"....

På fredagskvällen var det dags att göra Guayaquil och visa upp stadens glamourösa nattliv, efter en god middag så bestämde vi oss för att ta oss ner till Zona Rosa (den rosa delen) och slå klackarna i taket. Så vid halv 12 snåret så begav vi oss ut och hittade ett OK ställe, där det blev några drinkar. Jag hade lärt mig en ny dans som jag faktiskt kommit på själv, s.k. dvärgen. Man står med låren tätt ihop och sedan svänger man bara ut smalbenen i takt med musiken, väldigt lätt och skön dans. Björn skulle köra sin klassiska stomp och jag skulle köra dvärgen, det blev succé på dans golvet.  Ecuadorianerna tittade som galna på oss.

Vi bestämde att det var dags att byta ställe och hittade något slags salsa/modern musik ställe. Det tog inte mer än 5 minuter från att vi kommit in till Björn hittat sin donna som han dansade hela natten med. Rosalinda hade han dock inte glömt, Björn gick och tjatade hela torsdagen och fredagen om Rosalinda som han träffat när bara jag och han var ute (läs Hästen), han försökte till och med att ringa till stället vi varit på för att försöka få tag på hennes nummer....

Vid halv 4 så var alla rätt less på att dansa och vara ute samt att vi var hungriga så vi bestämde oss för att gå och ta en burgare på El Capi. Träffade en hel hög trevliga människor som vi pratade med, precis innan vi skulle gå kom det in två doktorsklädda personer, en tjej och en kille. Vi gick ut från haket och Cissi säger till mig, den där killen var rätt snygg. Jag tittar på honom och säger, han känner jag igen, han träffade jag när jag och Björn var ute. Den andra personen var ROSALINDA, så vi gick in och började prata med dem. Det blev lite krystat och Björn sa inte många ord. Vi sa till Björn det är nu eller aldrig du frågar om numret, sannolikheten att stöta på varandra i en stad på 2,5 miljoner invånare är inte så stor. Men Björn sa att han kommer att träffa henne igen på något konstigt sätt, så han frågade aldrig om numret.  Hon heter förresten inte Rosalinda utan Katherine och är AT-läkare... Björn pratade om att han skulle försöka bryta tummen för att få träffa henne igen...

Eftersom klockan var rätt mycket så begav vi oss hem, vi skulle möta upp Magnus och Douglas på flyg vid 6 snåret så det var ingen idé att gå och lägga sig. Istället gjorde vi i ordning ett riktigt plakat där det stod "Välkommen Mr Johansson och Mr Forsberg" fast på spanska, sedan klädde vi ut oss lite och begav oss till flygplatsen. Pojkarna tyckte att det var ett trevligt mottagande... sedan blev det äntligen sängen.

 En bild säger mer än 1000 ord!

Befinner mig just nu en snabbis po ett Internet kafe po en av Galapagos oarna, helt fantastiskt! Vi kom hit i morse och har redan snorklat med ett geng sjolejon. Sjolejonen finns overallt man kan sitta po en klippa och de kommer upp precis brevid en. Jag skriver mer nar jag kommit hem, vi har 3 till oar att beta av...

Nu har Björn och Cissi kommit, vilket är väldigt roligt! De har utforskat stan under dagarna och på kvällen har vi ätit gott och druckit gott. I onsdags kom Cissi efter väldiga problem med sitt pass. Det är en lång historia, det kan bli att hon måste åka till det vita-pulver-landet. Men jag ska berätta om det senare.

I alla fall så gick vi ut och åt middag på onsdagskvällen och drack lite grann. Cissi hade typ varit uppe i över 48 timmar och Peppe skulle upp och jobba så de åkte hem vid halv 1. Björn och jag var dock pigga och glada och vi hade ju inte sett varandra på ett tag, så vi fortsatte vidare.  Vi tog några öl på en liten bar/restaurang men de stängde, så vi bestämde oss för att dra vidare. Vi hamnade på en rätt fin bar för att vara Guayaquil, med eliten (som vanligt). Bartenderna och hela personalen var väldigt trevliga emot oss och tog emot med öppna armar.  På baren hade en söt liten flicka sin födelsedagsfest så vi fick först sitta i ett bord en bit bort. Efter ett tag började Björn fråga mig vad " grattis på födelsedagen" och efter han sugit i sig lite sprit vågade han gå fram till födelsedagsbarnet och gratulera henne på födelsedagen. Björn blev helt betuttad i henne, men tyvärr så var hon rätt "busy" med att hinna med krama alla sina vänner så Björn fick aldrig riktigt möjlighet att prata med henne. Han har valt att kalla henne Rosalinda och har pratat om henne varje dag, han har till och med försökt ringa till baren och få tag på hennes nummer, men tyvärr utan framgång. Dock har gnällt att hon hade lite för mycket tänder.

Istället för att få chansen att prata med denna underbara madame Rosalinda så hamnade han pratande med hennes kompis som inte vara lika het. Björn kallade henne för "Hästen" eftersom hon såg ut som ett hästansikte, enligt honom....

En psykolog vid namn Fernando raggade stenhårt på mig och kom med världens komplimanger, jag måste dock säga att jag inte var så intresserad även om jag är gift, han hade inte fått doppa även om jag varit singel..

Citat Björn:  " jag vet faktiskt inte om jag sa till henne att hon såg ut som en häst"


Hästen, Björn, jag och Rosalinda (hon hade faktiskt ett lite överdrivet leende, även om jag ser ut som Sidsjön nästa)

I fredags kväll fick vi besök av en australiensare vid namn Nathan, som jobbar med samma sak som Peter fast i Quito. Nathan är 37 år och bor vanligtvis i Indonesien och har under de senaste 10 åren åkt runt i hela världen och jobbat som konsult. På fredagskvällen så gick vi ute en sväng för att visa honom staden. Sedan var det läggdags vid 11 eftersom vi skulle iväg på lördagsmorgonen.

Vid halv 8 kom Jorge och hämtade upp oss, först så åkte vi till Ayangue en liten fiskeby, där vi släppte av Peter som skulle dyka. Sedan åkte vi vidare till Montañita där Nathan hämtade upp sin surfbräda som han hade haft på lagning och jag hyrde en bräda. Eftersom det var ebb och inte så bra vågor bestämde pojkarna att vi skulle åka till en by som heter Ayampe som ligger ca 30 minuter från Montanita. Där skulle jag för första gången i mitt liv prova att surfa. Nathan och Jorge visade först på land hur man skulle göra, dvs. ligga helt platt på mage och sedan i en rörelse ta sig upp på benen. Jag kände mig som ett sjölejon där jag låg och försökte kravla mig upp samt att jag hade för små bikinitrosor som hela tiden åkte in i stjärten. Så jag sa att det är bättre att jag testar i vattnet istället. Nathan var så snäll så han visade mig hur jag praktiskt skulle göra. Första vågen så låg jag för långt fram på brädan så jag åkte rakt ner och snurrade runt bland vågorna och trodde aldrig att jag skulle få se ytan igen. Men det var bra för min förkylning eftersom jag fick saltvatten i hela näsan och hela systemet.

Andra vågen gick faktiskt bättre och jag lyckades hålla balansen även om jag bara låg på brädan. Tredje gången tog jag mig faktiskt upp på knä i slutet av vågen. Jag sa till Nathan att jag kunde prova själv så han fick surfa. Det var faktiskt riktigt svårt och jag fick rejäla skrubbsår på knäna, men efter ett tag lyckades jag faktiskt komma upp på knä. Det var en helt fantastisk känsla att känna vågen under sig. Jag råkade även få brädan rakt på höftkulan så jag har ett rejält blåmärke.  Efter en stund så började jag få min kända hajpanik, pojkarna var långt ute och jag såg ut som en säl där jag låg på brädan och sedan blödde jag från knäna och fötterna så jag tänkte det är bäst att jag tar mig in till land. Sedan måste jag faktiskt erkänna att jag inte är så fysisk stark som man måste vara för att orka hålla på. Jag förstår varför surfarpojkar får så snygga kroppar!!!

 
Man blir glad av att surfa                        Nathan med en pytomorm

Efter vi hade surfat åkte jag och Jorge och hämtade upp Peter, vi åt en supergod lunch bestående av färska bläckfiskar. Sedan åkte vi tillbaka till Montanita där vi tog en väl förtjänt siesta. På kvällen gick vi ut och åt middag, sedan blev det för första gången lite blött! Mojito är ju så gott och man kan dricka hur många som helst, utan att man upptäcker att man är lite fnittrig! Jorge och Nathan raggade på brudar men ingen hade några riktig framgång så de fick sova själva!

Nathan var mest arg över att han inte fått någon tjej, han klagade mest hela resan över att inget riktigt var bra. Tjejerna var för blonda, en hade en ful pojkvän, den andra hade en kompis som inte var snygg och alla tjejer bara försvann efter dem pratat med honom en stund . Sedan var inget lika bra som i Indonesien, listan kan göras hur lång som helst. Vi stannade till på vägen hem så Jorge fick surfa lite mer. Där försökte Nathan jaga grisar, men hade ingen framgång så jag sa till honom att inte ens grisen ville vara med honom... Men han var duktig på att lära ut hur man surfar!

El sábado fuimos a Montañita con un hombre de Australia y con Jorge. Peter fue a Ayangue para bocear y fui con los chicos para intentar hacer el surfing. Alquilé una tabla en Montañita, pero las olas allí no estaba bien. Entonces fuimos a un pueblo que se llama Ayampe para surfear. Primero los chicos me enseñaron los bascios en la playa, me sentí como una lobo del mar. Nathan me enseñó en el agua y era superdificil hacerlo, la primera vez me caí en el agua. La segunda vez fue mejor podia estar de rodillas al fin de la ola. El sentimiento de tener una ola abajo es increible y me gustó mucho. Despues un ratito tuve miedo por los tiburones, estaba sola y sangré de mis pies y mis rodillas y decidí que lo mejor era terminar. Puedo decir que tampoco no estoy en bien forma, tengo que entrenar más. Ahora entiendo porque los chicos que hacen surfing tienen los cuerpos que tienen!

Luego fuimos a recoger a Peter y comimos almuerzo, comí calamares, me encantan las calamares. Por la noche fuimos a cenar y salir un poco. Fue la primera vez que he salido tanto y estuve un poco embroachada, es la culpa de los Mojitos, se puede beber un monton sin sentir nada.

Jorge y Nathan intenaron a ligar con las chicas pero nadie tuve ningun éxito. Nathan estuvo un poco enfadado con otra noche solito en la cama. Durante todo el viaje se quejó sobre todo, las chicas eran tan rubias, una tenia un novio feo y la otro tuvo una amiga fea. Nada estaba bien o como en Indonesia... pero por lo menos sabía como enseñar hacer el surfing!

 Skönaste outfiten!

Mitt liv som lyxhustru är inte så glamouröst och flott som vissa kanske tror. Idag är det lördag och jag har under veckan spenderat 12 dollar dvs. 72 kr på mig själv! Jag har köpt ett linne för 10 dollar (60 kr) samt kaffe och vatten på mitt studiekaffe här nedanför.  Jag finner inget nöje av att göra en massa onödiga saker, visst jag kommer till veckan att lyxa på mig manikyr och pedikyr, men det finns en anledning till detta. Jag tycker det är så förbannat tråkigt att hålla på med utseendet och fixa till sig, så om någon annan kan göra det åt en så är jag bara glad och faktiskt så är det så att jag inte vet hur man filar naglar och sånt...

När det gäller kläder så jag klarar mig, eftersom jag inte jobbar så behöver jag inte så mycket.  Kläderna här är inte riktigt gjorda för en 174 cm kvinna i sina bästa år. Sedan är det ett annat mode än vad jag är van vid, det är lite mer tajt och lite mer färgglatt! Jag har även börjat gå upp så förbenade mycket i vikt att jag bara vill ha stora och pösiga kläder som är sköna att ha på sig.  Typ som min älskade hippiebyxor som jag köpte i Cuenca, dessa och en t-shirt och livet är perfekt!

Mi vida como ama de casa no es tan deslumbrante como algunos piensan. Hoy es sábado y durante esta semana he gastado 12 dolares en mi mismo. He comprado una camiseta por 10 dolares y cafés por el resto. No encuentro ningun placer en gastar dinero en cosas que no sirve para nada. Si la semana que viene voy a hacer manicur y pedicur, pero esto trata de que odio hacer esas cosas y la verdad es que no sé como hacerlo...

Cuando hablamos de ropa tengo suficente y la ropa aquí no está hecha para una mujer con 174 cm. Tambien la moda aquí es diferente que la moda en Europa, es un poco ajustado y con mucha color. He engordo un poco y por eso quiero ropa anchos. Con mis pantalones de hippie y una camiseta la vida es perfecta!

I dag är det fredag och jag tänkte det kunde vara på sin plats att berätta om vad som har hänt i veckan..

Vi börjar med det roliga! I tisdags så firade Peppe och jag vår andra bröllopsdag. Jag tyckte att vi kunde grilla och mysa på terrassen men Peppe ville gå på restaurang och jag var inte så svårövertalad. Kvällen började med ett glas Gula Änkan! Peter hade köpt flaskan för att fira min ankomst för över 1 ½ månad sedan, men jag var alldels för trött för att dricka champagne när jag kom till Ecuador. Sedan är ju jag ganska halvsnål så jag har ansett man inte kan dricka skumpa hur som helst så nu var det dags!

Sedan blev det en helt underbar middag på en restaurang, de har väldigt bra fisk och skaldjur här eftersom det är så nära havet så det vara bara att njuta....

Mer roliga saker som har hänt är att jag är klar med mina sommarkurser en vecka före utsatt tid... Jag gjorde ett studieschema när jag kom till Ecuador eftersom det var rätt mycket som skulle göras samt att jag låg efter med studierna. 5 böcker och 10 inlämningsuppgifter senare kan jag bara säga att jag är klar!!!  Det som jag blir lite arg över är att jag nu har en vecka ledigt egentligen, men eftersom vi ska få besök om två veckor tänkte jag köra igång med höstens kurser direkt på måndag och sitta som ett djur med dem. Men lärarna vid universiteten verkar fortfarande ha sommarlov eller också har de semester i huvudet hela året om för de vägrar svara och ge mig uppgifter om vad jag ska läsa och göra för inlämningsuppgifter redan nu.
 

Det mindre roliga är att jag har lyckats bli rejält förkyld. Det är i sig inte så farligt, jag menar man är ju förkyld någon gång då och då. För att kurera mig har jag varit på apoteket här för att köpa nässpray och lite annat. I Spanien brukar jag köpa en medicin som heter Frenadol, det är ett pulver man blandar med vatten och sedan blir man bättre, problemet är bara att man brukar bli sjukt trött av dem. Här så hittade jag ett liknande pulver, problemet är bara att jag blir tokspeedad av dem. Det positiva är att jag har kunnat plugga som en galning, det negativa är att jag har hållit Peter vaken eftersom jag har sovit så dåligt. Igår så hittade jag en ny medicin som ska hjälpa mot feber, de funkar superbra utan att jag känner mig varken neråt- eller uppåttjackad!

Det som blev lite tråkigt med förkylningen var att vi skulle ju ut och resa i helgen och surfa eller dyka, tyvärr så blir allt inställt, men vi får göra det nästa helg istället. Peter gnäller även att han måste få sova ut, vilket han nog inte fått i veckan! Gnällspik!

Jag har ikväll tänkt och funderat rätt mycket, dels är det ju snart helg igen och det är en "resehelg" så det snart är dags att blunda och peka på en karta vart vi ska åka... Jag tror dock att det kan bli Playas som bara ligger 45 minuter med bil härifrån.  Playas är nämligen ett litet surfställe och det är dags att ta tag i surfningen samt att Jorge kanske ska dit i helgen så det vore perfekt att hänga på honom och då kan han lära mig att surfa. När jag pratar om surfning, så är det inte vind- eller body surfing jag menar utan vanlig traditionell surfning. Jag har haft en önskan i snart 15 års tid att lära mig att surfa.

Det jag har tänkt på är hur bra Peter och jag kompletterar varandra när vi är ute och reser.  Det är sällan vi rycker ihop eller har skilda åsikter och när det händer beror det på att Peppe inte lyssnar på mig (som alltid vet bättre än honom).

Jag har nog konstig grej som händer när jag är iväg, jag kan titta på en tidtabell och utan att anstränga mig komma ihåg de flesta tiderna, jag samlar på mig en massa information om olika saker som jag går förbi utan jag tänker på det. Jag får därför stenkoll på det mesta som händer runt omkring eller bara allmänna praktiska grejor. Men sedan när det kommer till väderstreck, läsa en karta eller bara allmänt veta vad jag befinner mig, så har jag noll koll. Jag är så otroligt förvirrad och ger ett sånt intryck (vilket många har retat mig för), men dessa förstår inte att jag faktiskt har hel koll på läget. Mitt motto är att man inte behöver kartor och sånt tjafs, för det första är det inte lika spännande som att vara spontan och går man vilse så tar man helt enkelt en taxi tillbaka. Däremot så verkar Peppe ha helt koll på sådana saker men kommer aldrig ihåg praktiska saker.  Sedan är jag motoriskt outvecklad, så Peppe får hjälpa mig med koordinationsförmågan när vi gör praktiska grejor. Men utan mig skulle han nog aldrig ta sig tillbaka till Guayaquil, eller i alla fall missa bussen eller kanske ta fel buss.

Vi har dock viktiga regler som gäller när vi är ute och reser, det viktigaste är att ska man inte planera så mycket. Man hittar alltid någonstans att bo, någonstans att äta, grejor att hitta på.. det gäller att njuta av dagen och se vad som händer! Han på sitt sätt och "lilla fisken" som Peppe kallar mig, på mitt sätt!

I torsdags kväll var vi på fest hos Peters kinesiska kollegor, Fen Fei och Li Ming. Festen var till ära för att Jorge fyllde år. De bodde i ett jättemysigt hus en liten bit från oss.. Gud, vad jag saknar ett hus! Vi bor i en liten lägenhet som funkar perfekt, men det är inte riktigt samma sak.

Kvällen var väldigt trevlig, mycket skratt och kineserna bjöd verkligen till!

Det flesta kanske  någon gång hört någon  säga "pax ching chong " eller de kanske till och med att har uttalat detta uttryck själv. Pax ching chong används när man vill paxa nåt, jag har blivit varse om detta uttryck genom Jonas Öberg och frågat honom vad det betydde, men han visste inte...

Så när jag äntligen fick sitta i tu man han med Li Ming tänkte jag att jag måste fråga. Det visar sig att Ching Chong betyder "respekt", till exempel att man respekterar någon, det kan även betyda "alarm".. så "Pax Ching Chong" betyder alltså, jag har paxat respektera!

Förresten kineserna dricker som de aldrig gjort annat, blev nästan rädd!

 Chefen lär kinesen att dansa salsa!

 Hugo och en trevlig kines!

 Li Ming närmast, annan kines samt Paco (chefen)

 Peppe och Hugo!

Om ungefär 2 veckor ska Peppe och jag få lite besök från Sverige och Skottland. Allas vår Björn Kjellsson samt min barndomskompis Cecilia Vollan Johansson kommer den 2:a september och ska åka runt i Sydamerika till slutet av oktober. Den 6:e september kommer Magnus" Bobben" Johansson samt hans knasige vän Douglas "Dogge" Forsberg.  De ska vara här till den 21 september, alltså ska jag försöka plugga som ett djur innan de och försöka vara ledig så länge som möjligt. Det ska verkligen bli kul att få besök av vänner och få prata svenska med någon annan än Peter, han har ju sitt Anundsjö vräk så jag ser framemot Björns småländska "r", Cissis riktiga inlandsdialekt, Douglas jämtska samt Magnus "wanna be Sundsvalls mål"...

Det som är bestämt att vi ska göra är att åka till Galapagos öarna. Jag tog på mig att jag kunde fixa själva resan, en uppgift som jag trodde kunde vara ganska simpel, men nu i efterhand har jag lärt mig att det fungerar lite annorlunda här... för att göra en lång historia kort. Här så bokar resebyråerna själva resan på resmålet, men kollar inte upp och bokar upp flygbiljetter för att ta sig dit...

Det slutade med att jag själv bokade flygbiljetter... men den lördagen den 14:e september åker vi till Galapagos!!!

Har idag köpt lite fler blommor, jag hade kvar några kallor som funkar ett par dagar till, Peter har gjort veckans blomsterarrangemang..

 Design: PL

 Design:PL