Mojkan

" Jag skulle ha serverat den med en basilikakvist" Cecilia om Björn smarriga gorgonzolapasta på en restaurang i Quito.

"Tjejerna kan inte dansa salsa och sedan är de för fula" Överförfriskad Björn om det colombianska salsastället i Quito.

"Hur fan kan de stänga en vulkan klockan halv 8" Jag som trodde att de var en vanlig vulkan och inte en nöjespark som hette Vulkanen.

"Tänk den som kunde släppa en fis" Magnus avundsjuk över att alla kunde fisa utom han med sin trasiga mage.

"Är det vanligt att man äter snopp i Spanien?" Jag råkade för första gången i mitt liv säga fel mellan kyckling=pollo och snopp=polla till den spanska familjen (jag har ju trillat det där tusen ggr i huvet om vad som är vad)

"Hygien är bara löjligt" Björn lär ut tips om hur man blir en riktig backpacker. Cissi, Björn och jag duschade på tisdagskvällen och tog den andra duschen på fredagskvällen. Vi blev ju rena när vi forsrände.

"Jag tar nog en öl ändå" Veliga Cecilia, först beställer hon in en öl men ändrar sig innan ölen kommer och tar ett glas vin, när hon sedan får vinet kommer hon på att hon egentligen nog vill ha en öl.

"Ska vi inte ta en sådan där rökcigarett?" Björn myntade uttrycket rökcigarett under förra årets midsommar men ordet användes flitigt.

"Jahaaaaaaaaaaaaaaa" Douglas svar när man just har förklarat något för honom.

"Hurry, Hurry" Ridguiden Jonny lär oss att genom att säga hurry, hurry så kommer hästarna att öka farten.

PlingPlong: Malin kom inte på vad Ewie hette och eftersom han hade asiatiskt ursprung så blev det ett passande namn

Bojen: enligt Peter så såg Katerine ut som en boj när hon satt och sov i båten eftersom huvet gick runt och runt.

Gertrud: Peter kommer inte på vad Katerine heter utan tar det närmaste tyska namn han tycker passar, även om hon var från Schweiz.

Gertie: en förkortning av Gertrud

Efter ett tag så blev pojkarna snälla igen och vi landande på Guayaquils flygplats vid 1 snåret. Sedan visade vi Douglas och Magnus runt i Guayaquil (det tar ungefär 3 timmar så har man sett det man bör se). På kvällen gick vi ut och åt på en jättebra restaurang och njöt av semesterns sista kväll!

Vid 5 snåret på söndagsmorgonen sa vi adjö till Magnus och Dogge! Jag saknar er!

Till alla som läser denna blogg kan jag bara ge ett råd: Åk till Galapagosöarna, det är ett helt fantastiskt djurliv även om vi bara såg en bråkdel av allt som finns! Om 10 år kan det vara för sent då det verkar hända mycket inom turistnäringen! Ta med er lika härliga resekompisar som jag hade!

På kvällen blev det en god middag med vin och öl. Sedan valde vi att gå ut en liten sväng och slå loss, Magnus och Douglas gick hem lite tidigare än vi andra. När vi kom till hotellet bestämde vi oss för att retas lite med pojkarna. Magnus, Douglas och Björn bodde i ett rum, jag och Peppe i ett annat och Malin bodde själv. Eftersom pojkarna sov och snarkade så tog vi alla deras grejor och flyttade ner dem till Malins rum som de inte hade en aning vart det låg. Vi sparade telefonen och kalsongerna de sov i, eftersom jag och Peppe inte skulle bli väckta dan efter så sov vi också i Malins rum, samt att Björn så klart också sov där. Planen för hemresedagen var så här: frukost klockan 7, avresa mot flygplatsen klockan 8.

Pojkarna hade visst vaknat kvart i sex och försökt ringa Björn som inte hade svarat. Vid halv 8 gick vi upp till pojkarna med en t-shirt och ett par shorts för att de skulle kunna hämta sina grejor. Skämtet var inte UPPSKATTAT! De var båda skitsura och särskilt Douglas som svurit och nästan slagit in dörren till Peppes och mitt hotellrum. De lyckades i alla fall packa ihop sina grejor innan taxin skulle gå. Färden ut till flygplatsen blev väldigt tyst, varken Magnus eller Douglas sa många ord.

På fredag började dagen med en frukost klockan 7 och sedan kvart i 8 åkte vi till Darwin Station som är ungefär som ett institut för forskning och bevarande av djuren på Galapagosöarna. Där kunde man se hur de födde upp jättesköldpaddor. Den kända sköldpaddan Lonesome George såg vi också, han är känd för att han är den sista av sin art eftersom pirater och annat löst folk har dödat 100-tusentals sköldpaddor på öarna.  Väldigt intressant och underhållande!

Efter Darwin Station åkte vi buss upp på höglandet där man ska se jättesköldpaddor vilda i naturen. Hur häftigt som helst att se, det fanns ungefär 3000 vilda sköldpaddor som låg utfläkta lite överallt. Sedan bar det vidare till ett tunnelsystem, där vi gick ca 500 meter i några slags tunnlar, på ett ställe var man tvungen att krypa för att ta sig vidare. Efter tunnlarna var alla skitiga och ganska trötta så det blev lunch och sedan åkte Pling Plong och co tillbaka till San Cristóbal där de jobbade som volontärer.

På eftermiddagen skulle vi till någon ny strand och se saker, men Peppe, Malin och jag hoppade det. Vi gick istället runt på ön och hittade ett lyxhotell med bara rika amerikaner, perfekt för eftermiddagsnjutning! Vi la oss i var sin solstol beställde in några underbart goda drinkar och tittade på utsikten. Hotellet hade mer eller mindre ett eget litet zoo, det fanns svarta leguaner, en envingad pelikan vid namn Julio samt andra fåglar!

 Äckliga leguaner

 Ödla

 Ätande sköldpaddor

 Sköldpaddsungar

På torsdag blev det frukost klockan 7 sedan bar det iväg mot den fjärde och sista ön Santa Cruz. Redan direkt jag satt mig på båten kände jag att det här kommer att bli jobbigt och jag mådde inte så bra igen, efter en 40 minuters båt färd stannade båten och det var dags för en klassiker nämligen snorkling. På med en kall våtdräkt, men jag hade faktiskt tur med utrustningen denna gång, inget läckte in så det var faktiskt rätt kul att snorkla. Tyvärr så var det ju som vanligt hajar där vi snorklade så jag tyckte fortfarande att det var rätt jobbigt. Efter snorkelturen åkte vi båt i ca 2 timmar innan vi tog oss till Santa Cruz, som är ögruppens mest befolkade ö och ganska turistig. Vi fick ett helt OK hotellrum och sedan blev det lunch. Efter lunchen bar det iväg till Tortuga Bahía, eller Sköldpaddsviken där vi bara tog det lugnt och bäddade ner Magnus i sand.

Efter blev det en god middag och två glas rött och sedan sängen.

 Tortuga Bay

På onsdagen var det dags att utforska ön Isabella, man fick välja om man ville hajka eller rida uppför och runt den kända vulkanen på Isabella. Vi svenskar valde så klart att rida. Björn berättade att han mer eller mindre aldrig hade suttit på en häst, men det gick bra för honom ändå! Min häst var faktiskt väldigt snäll, förutom den var lite seg så man fick sparka och slå den lite grann.

 Dogge och Peppe rider!

Efter en stunds ridning mötte vi upp Pling Pong och co. som hade gått uppför vulkanen. Den spanska familjen bestämde sig för att också rida eftersom det var bra terräng för ridning. Vulkankratern som hade en diameter på 10 km var hur mäktig som helst. Vi red en sväng till och kollade och tog kort. Sedan bar det tillbaka, tyvärr så var underlaget inte det bästa nerför berget, det var lerigt och jävligt och hästarna hade problem med att hitta balansen även om de kunde vägen utantill. Mest synd var det för Magnus häst och jag trodde att han skulle åka i backen ett par gånger. Sedan så hade vi en ridguide som skrämde upp och piskade på hästarna så det skulle gå fort. Efter ridturen blev det så klart en snorkeltur, den här gången hoppade jag, Peter, Malin och Björn på att snorkla, det kändes som vi hade snorklat tidigare.  På kvällen blev det en gemensam god middag och sedan sängen, tidigt nästa morgon var det dags för den sista ön!

 Utsikt över kraterna!

Ett sjölejon som diar!

 Bräkande sjölejon

På tisdagen blev det en tidig frukost och gruppen utökades. Vi fick nya resekamrater från England, Ewie (även kallad Pling Plong), Emily från USA, Katherine från Schweiz (kallad Gertrud, Gertie eller Bojen), Julia från Tyskland samt den underbart trevlig spanska familjen José, Carmen och Lucia som bara var 6 år gammal.  Vid halv 8 satte vi oss på en s.k. speedbåt för att ta oss till en ny ö, Floreana. Efter ca en halvtimma var det dags att göra vår guides favoritsysselsättning nämligen snorkla. Jag mådde väldigt dåligt på båtresan och var ganska sjösjuk så det var inte så trevligt att ta på sig en kall våtdräkt och hoppa i vattnet igen. Snorklingen var si så där, det var förbannad vågigt och strömt så jag blev faktiskt helt utmattat, så jag snorklade bara en 15 minuter eller nåt. Sedan såg jag ju hajar igen och det förklarar saken vidare.

Efter en guppig resa på ca 2 timmar var vi framme vid en ny ö dvs. Floreana. Vi började först med en lunch och sedan utforskade vi ön och åka omkring i ca 2 timmar. Efter det så bar det vidare med båt igen mot ön Isabella, där vi skulle sova för natten. Vi blev tilldelade ett strandhotell som var helt OK, förutom att det var myror överallt. Sedan blev det middag och en öl ute på öns pir! Malin hade fått ett annat hotell än oss och det visade sig att hon blivit utelåst så hon sov hos mig och Peter.

 Utflykt på Floreana

På måndagsmorgonen åt vi en surberb frukost och sedan gick jag och Dogge och provade snorkelutrustning inför dagens övningar. Det skulle bli dykning för pojkarna och snorkling för mig och Dogge. På dykshopen hittade vi en svensk tjej vid namn Malin som också skulle med båten.

Jag kommer så klart inte ihåg alla namn dit båten gick under dagen, men vi började snorkla vid en liten ögrupp, där såg vi en vattensköldpadda som låg och sov under vattnet. Jag och Dogge såg jättetuffa krabbor som var alldels röda och vita (redan kokade?). Sedan kom det ett gäng baby sjölejon som ville leka med mig, hur tufft som helst!

Sedan bar det iväg till Kicker Rock, där vi skulle snorkla igenom en skreva och ut till andra sidan av ön. Det var rätt strömt så man fick paddla på rejält, sedan så läckte det in vatten i både cyklopet och luftslangen så det var lite jobbigt. I mitten av skreven när jag inte kan göra nåt, ser jag mitt livs mardröm, nere på botten under mig simmar ett gäng HAJAR!!!

Jag känner att jag mer eller mindre får panik i hela kroppen, men vad ska jag göra, båten är på andra sidan och jag måste ta mig dit. Ett rationellt tänkande är ibland bra att ha, så jag bestämmer mig helt enkelt att lugna ner mig och fortsätta min snorkling och istället tänka att Dogge är nog mumsigare än mig. Men jag tittar ner och runt mig hela tiden för att se om det kommer någon fena emot mig! Jag tar mig till båten levande och med alla tår behållna!

Efter dykturen var alla rätt trötta så det blev en lugn eftermiddag och kväll! Malin från Sverige bestämde sig för att haka på vårat gäng och följde med på hela resan! Väldigt trevlig tjej!

Vid lunchtiden på söndag landade vi på Galapagosön San Cristóbal, där vår guide José tog emot oss. Vi blev inhuserade i ett jättemysigt hotell med en karibisk touche.  Vi hade utsikt över hamnen och det första vi såg var ett gäng sjölejon som låg och bräkte.

Sedan blev det snorkling och information om vår resa samt info om Galapagosöarna. Magnus, Peter och Björn provade dykutrustning efter det blev det en middag och sedan sängen.

 Höjdrädd Magnus

På lördagsmorgonen bar det iväg till en linbana i Quito. Quito själv ligger på 2800 meters höjd över havet och den här linbanan tog oss upp till 4100 meter över havet. Det var en vacker utsikt, men man blev ganska andfådd av höjden. Bara att gå runt så andades man ganska rejält.

Efter linbaneturen så åkte Cissi tillbaka till hostalet och vi andra hittade en taxi för att ta oss till Mitad del Mundo, dvs. till "jordens mittpunkt" i alla fall där ekvatorn går. Det var en rätt trevlig litet turistområde med stora monument samt restauranger och kaffer. Det visade sig att fransmännen som kommit fram till ekvatorn hade räknat fel och att jordens mittpunkt egentligen låg en bit ifrån och vi var ju självklart tvungen att ta oss dit också.

Sedan blev det en lugn och sansad middag och vid kvart i 10 slog jag igen mina blå...

 Ekvatorgänget
 Peppe med jorden i sin hand!

På fredagen gick vi på den kända marknaden som under veckan inte är så stor, men absolut tillräcklig om man bara vill köpa ponchos, m.m. Alla handlade lite grejor såsom mössor, halsdukar, ponchos, hippiebyxor och sådana saker man brukar se på kort från Sydamerika.

Efter en lunch så letade vi upp busstationen och satt oss på en buss till Quito. Vi kom fram till Quito vid 4 på eftermiddagen där vi hittade ett bra hostal i partyområdena. Sedan handlade jag att par nya skor (5 dollar) och vi tittade på Basilikan och gamla stan. Vid 8 kom Peppe från Guayaquil och mötte upp oss. Sedan gick vi på en vinrestaurang som fungerade så att man bestämde sig för en viss prisnivå och sedan fick man dricka hur mycket vin man ville från vissa flaskor från den prisnivån och sedan fick man tapas till. Nathan från Australien och Ariel från Argentina var också med. Jag kan säga så här att vissa drack mer än andra. Efter vi varit på restaurangen åkte vi till ett colombianskt salsaställe, bara för att komma in var man tvungen att bli muddrad samt att de hade en metalldetektor som de använde på alla. Magnus tog med sig Björn hem lite tidigare än vi andra av förklarliga skäl.

 Otavalomarknaden

På torsdagen blev det avgång med raftingkillarna vid 9 sedan åkte vi typ en timma till en flod jag inte kommer ihåg namnet på. Där blev det först genomgång av regler och rutiner sedan bar det iväg på floden. Vanligtvis om man är nybörjare brukar man rafta i en klass 3 eller 3+ flod, vi fick en 4:a på våran vilket innebar att det var rätt tuff forsränning. Både Cissi och Douglas trillade i och det var hur kul som helst. Efter vi var klara med forsränningen åkte vi iväg till en känd lagun som låg ca 3 mil från Ibarra och tittade på den och åkte en snabb tur på lagunen. Sedan bar det vidare till Otavalo, där vi hittade ett jättebra hostal samt att Magnus fick äta cuye (marsvin). Det blev en tidig kväll.

På onsdagen vaknade vi glada och utvilade, i alla fall de flesta. Magnus och Douglas delade rum och Cissi, Björn och jag hade ett annat. Vi blev snabbt uppdaterade att det inte stod rätt till i Magnus mage, han hade vaknat första gången vid 4 på natten för att ta sig till toaletten, tyvärr så räcker inte tiden till alla gånger och man kan säga så här Magnus är ett par kalsonger fattigare nu. Vi fixade dunderpiller till honom och gick till tågstationen för att hoppa på resan vi reserverat dagen innan.

När vi kom till tågstationen, så fick vi inga glada besked. För det första så ville mannen vi träffat dagen innan inte känna till oss och det var alla möjliga fel på tåget som gjorde att vi inte skulle få åka. Till slut så kom det fram att tågföretaget hade bokat upp tåget till ett antal rika resenärer som betalat 150 dollar för att få åka jämför med det verkliga priset 7,60 dollar. Men de sa att om vi tog oss till Salinas så kunde vi få åka tillbaka med tåget, så vi bestämde oss för detta alternativ. De lovade att precis klockan 1 skulle tåget gå bara med vi som passagerare.

Nu hade vi ett par timmar att slå ihjäl så åkte vi till en liten lagun utanför Ibarra. Där hyrde vi trampbåtar och trampade runt, alla utom Magnus som mer hade som mål att hitta toaletter. Medans vi väntade på tåget så lyckades han enligt egen utsago sprutlackera en hel toalett. Jag måste ändå ge Magnus en eloge som faktiskt följde med hela dagen trots risig kista!

Sedan bar det av med taxi till Salinas som låg 2-3 mil utanför Ibarra för att vara där klockan 1 när tåget skulle gå. Det visade sig att tågchaufförerna tagit lunch så vi fick snällt vänta i 50 minuter innan tåget skulle gå. När vi satt och väntade kom det en massa barn som lekte med oss eller mest med Björn, hans kamera var väldigt intressant.

Till slut gick tåget och jag kan säga såhär att rälsen inte var den bästa jag har sett, så efter en kvart så spårade tåget ur. Det verkade vara en ganska normal grej för tågpersonalen hade mig sig grejor så att det kunde spåra på tåget igen. Färden gick genom ett ganska bergigt landskap, igenom tunnlar och över broar med långt ner till marken. Det blev en väldigt trevlig tågresa.

När vi kom tillbaka till Ibarra så bokade vi upp forsränning för dagen efter och sedan blev det en trevlig middag och sängen.

  
Dogulas luktar!      Rälsen!                               En av tåg personalens stjärt


 

Utsikt                               Hostalet                               Ravin

 Cissi vid loket!

Efter en frukost utanför hostalet så gick vi ner till busstationen och hoppade på en buss till Ibarra, resan tog ca 3 timmar. Vi blev avsläppta mitt på någon slags motorväg och vi började gå. Med tunga ryggsäckar på ryggen går man inte så långt så vi hoppade in i 2 taxis och sökte oss mot turistinformationen i Ibarra. Väl framme tog en kvinna i 50 års ålder emot oss och förklarade vad man kunde göra runt Ibarra. Det visade sig att det inte fanns så mycket att se. Det som var av intresse var en tågresa mellan Ibarra och El primer paso, samt laguner och vulkaner.

Vi bestämde oss för att först äta lunch och sedan undersöka hur man kunde ta det där tåget.

Efter lunchen så delade vi på oss och jag och Björn gick till tågstationen för att försöka ordna med en liten tågresa följande dag.  Vi hittade rätt snabbt tågstationen där en vänlig kvinna och man tog emot oss och det visade sig att man inte kunde åka hela resan pga. spårreparation, men det gick att ta sig till Salinas fram och tillbaka, en resa på 4 timmar tur och retur. Så vi bokade den resan.

På vägen tillbaka till pojkarna hittade vi en indianska som sålde supergoda jordgubbar så vi köpte ett gäng. Efter det hittade vi ett helt OK hostal i kolonialstil, det enda som var lite jobbigt var att det inte fanns toa på rummen utan dessa låg på andra sidan rummen.

På eftermiddagen åkte vi iväg till en by en mil från Ibarra som hette San Antonio de Ibarra, det skulle vara känt för sina träskulpturer.  Det fanns verkligen fina träskulpturer men själva byn var rätt död förutom ett torg. Vi hittade en man vid namn som satt och skulpturerade en Madonna med barnet och pratade med honom. Douglas köpte en jättefin träsköldpadda av honom. Eftersom den inte var inoljad så var vi tvungen att vänta en stund i San Antonio, vi hittade ett litet ölhak där vi satt och sög på en öl. När vi skulle hem visade sig att det var lite svårt att hitta transportmedel tillbaka till Ibarra, men vi hittade istället en gammal tant som var uteliggare, så vi gav henne pengar och jag köpte mat till henne. Jag har nog aldrig sett någon gladare person efter hon fått lite pengar och mat.

Vi hittade till slut en buss och åkte tillbaka till Ibarra där det blev en god middag och sedan sängen.

 Björn och jag på hostalet

På söndagen tog våra gäster bussen upp till Quito (10 timmar) medan jag och Peppe stannade kvar. Jag sov ut och tog flyget upp på måndagen (0,5 timmar) och mötte upp dem vid deras hotell, om man nu kan kalla det Hotell, det var mer som ett hostal. Cissi var inte där när jag kom, hon höll på att tjafsa med konsulatet m.fl. om sitt pass.

Vi gick till turistbyrån i Quito och sa att vi ville åka iväg mellan 2-3 dagar och sedan komma tillbaka till Quito på fredagen. De tyckte att vi skulle åka till Ibarra och Otavalo, så fick det bli.

Jag och Dogge delade säng på hostalet, det var lite tråkigt då Dogge låg som en rak banan och inte gav ifrån sig nån värme i det annars ganska kalla rummet.

På lördagen sov vi ut till 2 snåret, sedan blev det grillning på terrassen och sedan var det dags att visa Magnus och Douglas Guayaquils uteliv, så återigen åkte vi iväg till Zona Rosa, där vi träffade upp Jorge. Douglas och Björn var rätt trött så det blev en tidig kväll för dem, men det blev en rätt tidig kväll för oss också. Jorge lärde Cissi att dansa salsa på ett "Salsoteca"....

På fredagskvällen var det dags att göra Guayaquil och visa upp stadens glamourösa nattliv, efter en god middag så bestämde vi oss för att ta oss ner till Zona Rosa (den rosa delen) och slå klackarna i taket. Så vid halv 12 snåret så begav vi oss ut och hittade ett OK ställe, där det blev några drinkar. Jag hade lärt mig en ny dans som jag faktiskt kommit på själv, s.k. dvärgen. Man står med låren tätt ihop och sedan svänger man bara ut smalbenen i takt med musiken, väldigt lätt och skön dans. Björn skulle köra sin klassiska stomp och jag skulle köra dvärgen, det blev succé på dans golvet.  Ecuadorianerna tittade som galna på oss.

Vi bestämde att det var dags att byta ställe och hittade något slags salsa/modern musik ställe. Det tog inte mer än 5 minuter från att vi kommit in till Björn hittat sin donna som han dansade hela natten med. Rosalinda hade han dock inte glömt, Björn gick och tjatade hela torsdagen och fredagen om Rosalinda som han träffat när bara jag och han var ute (läs Hästen), han försökte till och med att ringa till stället vi varit på för att försöka få tag på hennes nummer....

Vid halv 4 så var alla rätt less på att dansa och vara ute samt att vi var hungriga så vi bestämde oss för att gå och ta en burgare på El Capi. Träffade en hel hög trevliga människor som vi pratade med, precis innan vi skulle gå kom det in två doktorsklädda personer, en tjej och en kille. Vi gick ut från haket och Cissi säger till mig, den där killen var rätt snygg. Jag tittar på honom och säger, han känner jag igen, han träffade jag när jag och Björn var ute. Den andra personen var ROSALINDA, så vi gick in och började prata med dem. Det blev lite krystat och Björn sa inte många ord. Vi sa till Björn det är nu eller aldrig du frågar om numret, sannolikheten att stöta på varandra i en stad på 2,5 miljoner invånare är inte så stor. Men Björn sa att han kommer att träffa henne igen på något konstigt sätt, så han frågade aldrig om numret.  Hon heter förresten inte Rosalinda utan Katherine och är AT-läkare... Björn pratade om att han skulle försöka bryta tummen för att få träffa henne igen...

Eftersom klockan var rätt mycket så begav vi oss hem, vi skulle möta upp Magnus och Douglas på flyg vid 6 snåret så det var ingen idé att gå och lägga sig. Istället gjorde vi i ordning ett riktigt plakat där det stod "Välkommen Mr Johansson och Mr Forsberg" fast på spanska, sedan klädde vi ut oss lite och begav oss till flygplatsen. Pojkarna tyckte att det var ett trevligt mottagande... sedan blev det äntligen sängen.

 En bild säger mer än 1000 ord!

Befinner mig just nu en snabbis po ett Internet kafe po en av Galapagos oarna, helt fantastiskt! Vi kom hit i morse och har redan snorklat med ett geng sjolejon. Sjolejonen finns overallt man kan sitta po en klippa och de kommer upp precis brevid en. Jag skriver mer nar jag kommit hem, vi har 3 till oar att beta av...

Nu har Björn och Cissi kommit, vilket är väldigt roligt! De har utforskat stan under dagarna och på kvällen har vi ätit gott och druckit gott. I onsdags kom Cissi efter väldiga problem med sitt pass. Det är en lång historia, det kan bli att hon måste åka till det vita-pulver-landet. Men jag ska berätta om det senare.

I alla fall så gick vi ut och åt middag på onsdagskvällen och drack lite grann. Cissi hade typ varit uppe i över 48 timmar och Peppe skulle upp och jobba så de åkte hem vid halv 1. Björn och jag var dock pigga och glada och vi hade ju inte sett varandra på ett tag, så vi fortsatte vidare.  Vi tog några öl på en liten bar/restaurang men de stängde, så vi bestämde oss för att dra vidare. Vi hamnade på en rätt fin bar för att vara Guayaquil, med eliten (som vanligt). Bartenderna och hela personalen var väldigt trevliga emot oss och tog emot med öppna armar.  På baren hade en söt liten flicka sin födelsedagsfest så vi fick först sitta i ett bord en bit bort. Efter ett tag började Björn fråga mig vad " grattis på födelsedagen" och efter han sugit i sig lite sprit vågade han gå fram till födelsedagsbarnet och gratulera henne på födelsedagen. Björn blev helt betuttad i henne, men tyvärr så var hon rätt "busy" med att hinna med krama alla sina vänner så Björn fick aldrig riktigt möjlighet att prata med henne. Han har valt att kalla henne Rosalinda och har pratat om henne varje dag, han har till och med försökt ringa till baren och få tag på hennes nummer, men tyvärr utan framgång. Dock har gnällt att hon hade lite för mycket tänder.

Istället för att få chansen att prata med denna underbara madame Rosalinda så hamnade han pratande med hennes kompis som inte vara lika het. Björn kallade henne för "Hästen" eftersom hon såg ut som ett hästansikte, enligt honom....

En psykolog vid namn Fernando raggade stenhårt på mig och kom med världens komplimanger, jag måste dock säga att jag inte var så intresserad även om jag är gift, han hade inte fått doppa även om jag varit singel..

Citat Björn:  " jag vet faktiskt inte om jag sa till henne att hon såg ut som en häst"


Hästen, Björn, jag och Rosalinda (hon hade faktiskt ett lite överdrivet leende, även om jag ser ut som Sidsjön nästa)

I fredags kväll fick vi besök av en australiensare vid namn Nathan, som jobbar med samma sak som Peter fast i Quito. Nathan är 37 år och bor vanligtvis i Indonesien och har under de senaste 10 åren åkt runt i hela världen och jobbat som konsult. På fredagskvällen så gick vi ute en sväng för att visa honom staden. Sedan var det läggdags vid 11 eftersom vi skulle iväg på lördagsmorgonen.

Vid halv 8 kom Jorge och hämtade upp oss, först så åkte vi till Ayangue en liten fiskeby, där vi släppte av Peter som skulle dyka. Sedan åkte vi vidare till Montañita där Nathan hämtade upp sin surfbräda som han hade haft på lagning och jag hyrde en bräda. Eftersom det var ebb och inte så bra vågor bestämde pojkarna att vi skulle åka till en by som heter Ayampe som ligger ca 30 minuter från Montanita. Där skulle jag för första gången i mitt liv prova att surfa. Nathan och Jorge visade först på land hur man skulle göra, dvs. ligga helt platt på mage och sedan i en rörelse ta sig upp på benen. Jag kände mig som ett sjölejon där jag låg och försökte kravla mig upp samt att jag hade för små bikinitrosor som hela tiden åkte in i stjärten. Så jag sa att det är bättre att jag testar i vattnet istället. Nathan var så snäll så han visade mig hur jag praktiskt skulle göra. Första vågen så låg jag för långt fram på brädan så jag åkte rakt ner och snurrade runt bland vågorna och trodde aldrig att jag skulle få se ytan igen. Men det var bra för min förkylning eftersom jag fick saltvatten i hela näsan och hela systemet.

Andra vågen gick faktiskt bättre och jag lyckades hålla balansen även om jag bara låg på brädan. Tredje gången tog jag mig faktiskt upp på knä i slutet av vågen. Jag sa till Nathan att jag kunde prova själv så han fick surfa. Det var faktiskt riktigt svårt och jag fick rejäla skrubbsår på knäna, men efter ett tag lyckades jag faktiskt komma upp på knä. Det var en helt fantastisk känsla att känna vågen under sig. Jag råkade även få brädan rakt på höftkulan så jag har ett rejält blåmärke.  Efter en stund så började jag få min kända hajpanik, pojkarna var långt ute och jag såg ut som en säl där jag låg på brädan och sedan blödde jag från knäna och fötterna så jag tänkte det är bäst att jag tar mig in till land. Sedan måste jag faktiskt erkänna att jag inte är så fysisk stark som man måste vara för att orka hålla på. Jag förstår varför surfarpojkar får så snygga kroppar!!!

 
Man blir glad av att surfa                        Nathan med en pytomorm

Efter vi hade surfat åkte jag och Jorge och hämtade upp Peter, vi åt en supergod lunch bestående av färska bläckfiskar. Sedan åkte vi tillbaka till Montanita där vi tog en väl förtjänt siesta. På kvällen gick vi ut och åt middag, sedan blev det för första gången lite blött! Mojito är ju så gott och man kan dricka hur många som helst, utan att man upptäcker att man är lite fnittrig! Jorge och Nathan raggade på brudar men ingen hade några riktig framgång så de fick sova själva!

Nathan var mest arg över att han inte fått någon tjej, han klagade mest hela resan över att inget riktigt var bra. Tjejerna var för blonda, en hade en ful pojkvän, den andra hade en kompis som inte var snygg och alla tjejer bara försvann efter dem pratat med honom en stund . Sedan var inget lika bra som i Indonesien, listan kan göras hur lång som helst. Vi stannade till på vägen hem så Jorge fick surfa lite mer. Där försökte Nathan jaga grisar, men hade ingen framgång så jag sa till honom att inte ens grisen ville vara med honom... Men han var duktig på att lära ut hur man surfar!

El sábado fuimos a Montañita con un hombre de Australia y con Jorge. Peter fue a Ayangue para bocear y fui con los chicos para intentar hacer el surfing. Alquilé una tabla en Montañita, pero las olas allí no estaba bien. Entonces fuimos a un pueblo que se llama Ayampe para surfear. Primero los chicos me enseñaron los bascios en la playa, me sentí como una lobo del mar. Nathan me enseñó en el agua y era superdificil hacerlo, la primera vez me caí en el agua. La segunda vez fue mejor podia estar de rodillas al fin de la ola. El sentimiento de tener una ola abajo es increible y me gustó mucho. Despues un ratito tuve miedo por los tiburones, estaba sola y sangré de mis pies y mis rodillas y decidí que lo mejor era terminar. Puedo decir que tampoco no estoy en bien forma, tengo que entrenar más. Ahora entiendo porque los chicos que hacen surfing tienen los cuerpos que tienen!

Luego fuimos a recoger a Peter y comimos almuerzo, comí calamares, me encantan las calamares. Por la noche fuimos a cenar y salir un poco. Fue la primera vez que he salido tanto y estuve un poco embroachada, es la culpa de los Mojitos, se puede beber un monton sin sentir nada.

Jorge y Nathan intenaron a ligar con las chicas pero nadie tuve ningun éxito. Nathan estuvo un poco enfadado con otra noche solito en la cama. Durante todo el viaje se quejó sobre todo, las chicas eran tan rubias, una tenia un novio feo y la otro tuvo una amiga fea. Nada estaba bien o como en Indonesia... pero por lo menos sabía como enseñar hacer el surfing!